Löjligt glad
Ibland har man ju såna där dagar då man bara vill försvinna och allt bara skiter sig. Men idag, jösses Amalia, var inte en sådan dag. Allt har varit så fantastisk så det har gått rysningar av välbehag längs ryggraden. Jag vaknade sent med ont i hela kroppen efter tre dagars mördarpass på jobbet, men efter en god frukost och lite dansvänlig musik var jag på så bra humör att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
När jag lämnade lägenheten och tog tåget till jobbet med mina mysiga kollegor som alltid kramas och bjuder på godis så kände jag att det skulle bli en dag utöver det vanliga. Och oj vad rätt jag hade! Istället för att räkna ner minuterna så försvann de i rasande takt, den trevliga tysken sa att jag var den bästa engelskläraren ever och jag hann fundera över så mycket jag aldrig gjort förut.
Att ändra lite på hur man tänker kan göra enorm skillnad. För vem hade klandrat mig om jag tyckte att idag var en skittråkig jobbtorsdag? Absolut ingen. Men istället för att tycka att det är världens tråkigaste att stå och gå igenom låda efter låda med dvder för att hitta den där enda dvdn som ligger fel, så kan man tycka att det är det viktigaste jobbet av alla. För tänk om det var jag som hade köpt säsong fem av min favoritserie och inser att disk tre är från säsong fyra?!?! Och varför stå och tänka på vad de som inte jobbar gör för kul, när man kan tänka att "här står jag och tjänar pengar och har det faktiskt ganska trevligt och chefen är som den mysiga men bestämda mormor jag aldrig hade" och sedan lyssna på Lena Philippson när man knallar hem i natten.
Bilden har inget med idag att göra, den är bara glad och fin.
På det hela taget, trots en mycket ordinär dag har jag haft en extraordinär känsla av lycka ända ut i fingerspetsarna som jag hoppas håller i sig länge. Har fortfarande så mycket av den där känslan att allt är fantastiskt att jag kan skicka lite till den som behöver. *skickar*